Med förord av Arne Melberg, professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Oslo universitet.

Hur annorlunda med kon. Den är lätt bragt ur fattningen, därför att den är ödmjuk, därför att den till vardags vilar i sig själv. Hästen lyckas dra sig undan. Den har det slags undanvikande leklynne som människorna älskar och den betraktar aldrig sina göromål som ett kall. Den smiter ut genom en reservutgång. Kon däremot har inte denna rädsla för att misslyckas, ty den har förblivit oberörd av civilisationen. Det är inte ämbetsmannens prudentlighet som är tecknad i dess lugna gång, dess idisslande vila på ängen, dess tåliga stillastående under mjölkningen. Den vet att den inte kan vara något annat än en ko, att dess liv är den stilla meditationen och det tåliga lidandet.

Något banesår fick väl inte örnen av Runebergs skott. Den flaxade ännu några årtionden i Tegnérepigonernas dikter, även om vingslagen för varje år blev allt mattare. Det var först omkring 1860 som den kom att helt försvinna ur vår lyrik. Dess efterträdare blev märkvärdigt nog sparven. Den har också haft sin litterära storhetstid och dess historia sammanfaller med ett stycke svensk kultur- och litteraturhistoria.

Omslagsbild, stort format.